Familjen Carlsson ser tillbaka på tiden som jourhem
2005 påbörjade Frida och Roine Carlsson ett uppdrag som jourhem. Idag blickar de
tillbaka på den tiden med vetskapen om att de gjorde skillnad, både för de placerade
barnen och för sina egna barn.
Hur det började
"Jag var i 14-årsåldern när jag märkte att jag var en person som många hade lätt att prata
med och berätta svåra saker för. Då handlade det mest om kompisar eftersom jag var så
ung själv. Jag fick förståelse för hur många hade det, på olika sätt", berättar Frida Carlsson.
När hon och hennes man Roine träffades öppnade sig möjligheten att göra något de längtat
efter länge: att göra en insats för barn och familjer. De hade båda jobbat med barn och
ungdomar i grupp tidigare, inom skolan och i kyrkan. Både hade också alltid känt ett
engagemang för barn och unga som for illa eller som kämpade i livet på olika sätt. Roines
engagemang för andra människor började som ledare inom idrotten och som fritidsledare.
Uppdraget som jourhem var annorlunda.
"Här blev det ju en individ och den individens familj som stod i centrum och det blev på ett
helt annat sätt. Det var mycket mer krävande men också mycket mer belönande, i alla fall i
efterhand."
Idag är det 18 år sedan paret påbörjade uppdraget som jourhem. Frida arbetar som
pedagog inriktad mot vuxna i Svenska kyrkan och Roine jobbar som skolvaktmästare. Deras
egna barn, som då var mellan 1 och 14 år, är vuxna. När paret tog sig an uppdraget som
jourhem var de mitt i familjelivet. Att vara jourhem ställde ökade krav på vilja, tillgänglighet
och kapacitet, beskriver Frida och Roine. Barnen som placerades var med på allt, både
vardagsliv och semester. För att få vara jourhem krävdes att en vuxen var hemma hela
tiden. Frida och Roine delade på ansvaret och jobbade halvtid. Frida tror att många i deras
omgivning funderade kring timingen, men tror samtidigt att timing är fel fokus.
"Det kommer alltid vara sådär att “vi bor så trångt” eller “vi har egna barn nu, de är så små
eller de är så stora”. Om man ska tänka när ett sådant här uppdrag är rätt i tid, då blir det
aldrig av. Jag tror att man bara får köra. Det ordnar sig."
Bra handledning
Som jourhem behöver man vara anpassningsbar och öppen för att saker hela tiden kan
ändras. Du blir en ny kontakt för det placerade barnets skola, du ska delta på möten och
kunna hantera olika situationer som kan uppstå kring ett barn. Roine beskriver det som att
göra allt du redan gör för dina egna barn. För paret gällde det att följa rutinerna hemma, för
att allt skulle vara som vanligt och för att få vardagen att gå ihop.
"När det var lite sådär tumultartat gick vi igenom morgondagen och förberedde oss kvällen
innan. Vi behövde ha lite strategier eftersom vi båda skulle sköta jobb och annat, berättar
Roine."
Men Frida och Roine upplever också att de fick ett jättebra och regelbundet stöd och
handledning från kommunen.
"Dels hade vi grupphandledning som vi gick i tillsammans med de andra jourhemmen och
sedan hade man individuellt stöd och handläggarna som ringde", säger Frida.
"Det var väldigt bra för då tog man ju upp det här som var lite mera komplicerat, som man
hade funderingar om", säger Roine.
Största utmaningen
"Den största utmaningen handlade ändå om familjedynamiken", beskriver Frida och Roine.
En helt ny person skulle komma in i familjen och tillsammans skulle de få till en fungerande
vardag. Hela familjen behövde vara med på banan och våga prata om vad det faktiskt
innebar – att göra en insats för någon annan. Frida och Roine beskriver att det kunde se
olika ut beroende på vilket barn som bodde hos dem och vilka utmaningar barnet stod inför.
"Ibland var det någon som hade stora bekymmer som barnen fick se. Men oftast gick det ju
jättebra", säger Roine.
"Man får hjälpas åt att leva livet i den här världen och så får man växeldra lite. Och man
börjar ju tycka om de här barnen som flyttar in och man blir en utökad, större familj och man
tycker om varandra i bästa fall", säger Frida och skrattar.
Bästa med uppdraget
Så här 18 år senare kan Frida och Roine se att de faktiskt skapade trygghet och gjorde
skillnad för barn som bodde hos dem. Roine tänker att man kanske inte märker effekt under
tiden eller direkt efteråt men paret vet trots allt hur det har gått för barnen. Paret har haft
kontakt med de placerade barnen under lång tid efteråt.
"Det bästa i efterhand är när de hör av sig. Vi har varit på dop för deras barn och de ringer
när något har hänt i deras liv och berättar att “jag har träffat en tjej, jag ska gifta mig”. Att få
vara en av dem som fortfarande betyder något gör en väldigt glad", säger Frida.
Att vara jourhem har också haft betydelse för parets egna barn. De två äldsta barnen, som
är tillräckligt gamla för att minnas tiden som jourhem, upplever att Frida och Roine har varit
förebilder vilket har haft betydelse för deras karriärval, som i hög grad inriktar sig på att
hjälpa andra människor.
"Det blir som en gåva, både till våra egna barn och till de barn som bott hos oss och deras
familjer. Jag tycker att våra barn kan vara stolta över att ha varit med. Det är också roligt,
eller roligt, men det är så meningsfullt att det väger över alla de tuffa utmaningarna", säger
Frida.
För de som funderar på att bli jourhem har Frida och Roine ett par medskick.
"Att vara jourhem kan vara svårt ibland men uppdraget i sig är inte komplicerat. Det är inte
så att man behöver jobba med specifika saker eller ha jättestor erfarenhet av ungdomar som
far illa eller mår dåligt. Det är för alla eller för många i alla fall", säger Frida.
Roine fyller i:
"Det som krävs är en stabil och vanlig familj. Kan man erbjuda det och har viljan så kan
man absolut bidra några år med det här. Du har en stor vinst efteråt med det här uppdraget."
Text och foto: Anna Lindström